Trötthetskoma
Till att börja med: TACK för alla fina kommentarer till förra inlägget, jag blir alldeles varm i hjärtat!
Ända sen i slutet av förra veckan har jag varit så trött så trött.
Johan for ju till Spanien när vi kommit hem från Rhodos så jag var själv förra veckan. Det brukar inte vara några problem men antagligen blev det en kombination av att vara själv samt den mentala känslan av att den sista cellgiftningen var bortgjord som gjorde att jag helt överrumplades av trötthet. Tröttheten sitter fortfarande i, jag är som en zombie på kvällarna men kan ändå inte sova hela natten. Jag vaknar vid 3-tiden av att tankarna mal. Det känns lite konstigt att nu vara helt lämnad åt sig själv. Läkarna varnade för detta innan cellgiftningen började i våras, de sa att det är väldigt vanligt att man blir deprimerad när behandlingen är över och jag kan förstå det.
När man får cancerbeskedet är man så fokuserad på att cancern ska bort, och när man börjar med cellgifterna går livet i 3-veckorsintervaller där man räknar ner efter varje behandling.
Men nu då?????
Nu är jag helt själv med tankar och funderingar, nu när man insett att man är dödlig på riktigt.
Jag är ju dessutom en mycket tänkande människa så vi får se vad denna hösten har att komma med.
Tack och lov så hade jag ju turen att få ett jobb jag stormtrivs med, det ger mig så mycket positiv energi så jag kan inte fatta vilken tur jag haft.
Hade jag varit kvar på mitt gamla ställe hade jag nog haft det mycket mycket tyngre, då vette sjutton hur jag hade mått.
Jag har börjat ta mig ut och gå litegrann på kvällarna trots tröttheten. Det är så skönt att få frisk luft och få rensa hjärnan lite.
Nu är det dags för nattningen av barnen, jag kan garantera att de har betydligt mer energi än mig just nu...