Cirkus Erikssons blogg

efter en hektisk helg. I lördags hade vi ju som sagt släktkalaset för vår underbara 8-åring! En lyckad dag blev det och det var en mycket nöjd tjej som somnade sött, hon hade ju legat vaken ända sen 6 på morgonen och bara väntat på att vi andra skulle vakna och komma och sjunga för henne.

Söndagen vaknade hon också tidigt för då skulle det ju vara bowlingkalas med klasskompisarna.

Suck...

13 barn innebar 26 fötter att försöka hitta rätt skor i rätt storlek till. Jag hade en period när jag frenetiskt sökte en vänstersko i storlek 33 men det fanns bara högerskor, och dessutom en h-vetes massa högerskor till på köpet..

Till slut fick alla barn skor på fötterna, dock inte helt säkert att det var samma storlekar på höger- och vänsterskorna på alla men ändå..

Bowlingen gick bra och det är helt ljuvligt att sätta sig i bilen efteråt och komma hem till ett hus som inte varit invaderat av 13 stycken barn. Världsklass!!!

Söndag kväll var både jag och Johan (och barnen också) trötta och åter trötta, men nu börjar det ordna upp sig!

Farmor tillbringade måndagen med barnen, mormor tisdagen och nu är Johan ledig med barnen ons-fre så de får vila upp sig ordentligt under höstlovet.

 

Mitt hår har hunnit bli en 2-3 mm uppe på huvudet och det är så mjukt så mjukt. Barnen älskar att dra med händerna över håret och känna hur det känns. Nu ser jag ju inte så "flint" ut heller när det har börjat komma lite strån, det är jättestor skillnad motför när det var helt kalt. Peruken kommer dock hänga med mig i många månader till ;-)

Den lilla snön vi hade som lyste upp så fint har nu nästan helt regnat bort. Trist.

Nu ser vi fram emot en mysig All-helgona-helg när vi får fara och tända lite ljus på gravarna.

Barnen ser ju förstås mest fram emot att spöka ut sig och gå och tigga godis, ur led är tiden!

Vi höres!

..har jag blivit av med min kompis venporten!! Idag var jag på sjukhuset och fick operera bort den rackaren. Det känns så himla skönt även om jag har ont i såret. Det är ju väldigt märkligt att det gör mer ont av ett ytligt litet sår som bara är sytt med ett fåtal stygn än ett 20 cm långt, djupt sår efter att ha tagit bort ett helt bröst. Hur kan det komma sig?? Denna gången fick jag se hur venporten såg ut också och det som förvånade mig mest var slangen som var fäst vid den, den var 29 cm lång, j-lar vilken lång slang jag haft i min artär eller blodåder eller vad det nu heter där den satt! Nu hoppas jag verkligen att jag slipper dessa lappar med sjukhustider att passa under lång tid framåt, nu ska vi väl få börja se fram emot lite julstök hoppas jag.

Nej just det, jag glömde.... Sessan fyller ju år på lördag så vi börjar väl med ett enkelt, stillsamt 8-årskalas i dagarna två, sen kanske..

Jag återkommer med lite bilder från födelsedagshelgen!

Tjing!

Igår kom höstens första snö och den ligger kvar idag också. Det var inga extrema mängder som dalade ner men tillräckligt för att lysa upp i kvarteret i alla fall. Idag har det dessutom varit sol så det har varit oerhört vackert ute, det blir så mycket ljusare när snön kommer. Nu vet jag ju att denna snö inte kommer ligga kvar så länge men det är vackert ett tag i alla fall!

Själv är jag extremt trött, jag somnar vid 21-21.30 på kvällarna. Känns lite konstigt att vara så trött nu när behandlingarna är klara men det är väl så det är. Vi har ju också alltid mycket att göra under hösten, det är massor med födelsedagskalas, sen tillkommer ju träningar, utvecklingssamtal och såna saker som hör vardagen till. Nästa vecka är det dags att operera bort venporten och det ska bli så skönt, tänk att få sova utan metallkompis, det är lycka det!

 

Martin har fått en tandställning att använda på natten, för några år sen (nåt år sen??) hade han ju tandställning som han hade dygnet runt och tänderna blev jättefina, men nu har man sett att hans underkäke behöver flyttas fram ytterligare lite till så nu blev det nattvarianten. Han ser helt klart ut som Hannibal Lecter med den på sig (tandställningen sitter fast i en metallställning som går utanför munnen. Metallställningen fästs i en "mössa" som sitter på huvudet..) och det kan hända att han måste ha den så länge som två år men han är så duktig, han tar på den varje kväll utan tjat.

Nu lite tv-tittande innan John Blund kommer på besök.

På återhörande!

I fredagskväll var Lova på kalas. Hon kom hem och berättade andäktigt att de minsann varit ute och busplingat på kalaset. Det hade ju hunnit bli mörkt ute så det hade allt varit lite läskigt.

På lördagen börjar hon helt plötslig förhöra sig om hur det var i fängelser, om barn kunde sättas i fängelse o.dyl. Vi förklarar så gott vi kan men förstår ju inte riktigt hur detta intresse kommer sig. Efter ett tag säger Lova med dämpad röst: -Martin säger att man hamnar på ungdomsanstalt om man busplingar...

Jag och Johan tittar på Martin som sitter med ett stoooort flin i ansiktet...

-Martin, vad har du sagt? Varför skrämmer du Lova så där?

Han svarar bara med ett ännu större flin: vaddå? jag trodde ju inte att hon skulle gå på det!!!

Stackars Lova, det är inte alltid lätt att vara lillasyster..

 

För egen del är det bra, jag var supertrött i helgen också men nu i höstmörkret är jag nog inte ensam om den känslan. Sen detta regnande, det har ju regnat i snart en vecka i sträck. Det är översvämningar och lika stora vattenflöden som under värsta vårfloden, hoppas verkligen det hinner sjunka undan innan minusgraderna kommer.

Det var bättre på Rhodos!

Till att börja med: TACK för alla fina kommentarer till förra inlägget, jag blir alldeles varm i hjärtat!

Ända sen i slutet av förra veckan har jag varit så trött så trött.

Johan for ju till Spanien när vi kommit hem från Rhodos så jag var själv förra veckan. Det brukar inte vara några problem men antagligen blev det en kombination av att vara själv samt den mentala känslan av att den sista cellgiftningen var bortgjord som gjorde att jag helt överrumplades av trötthet. Tröttheten sitter fortfarande i, jag är som en zombie på kvällarna men kan ändå inte sova hela natten. Jag vaknar vid 3-tiden av att tankarna mal. Det känns lite konstigt att nu vara helt lämnad åt sig själv. Läkarna varnade för detta innan cellgiftningen började i våras, de sa att det är väldigt vanligt att man blir deprimerad när behandlingen är över och jag kan förstå det.

När man får cancerbeskedet är man så fokuserad på att cancern ska bort, och när man börjar med cellgifterna går livet i 3-veckorsintervaller där man räknar ner efter varje behandling.

Men nu då?????

Nu är jag helt själv med tankar och funderingar, nu när man insett att man är dödlig på riktigt. 

Jag är ju dessutom en mycket tänkande människa så vi får se vad denna hösten har att komma med.

Tack och lov så hade jag ju turen att få ett jobb jag stormtrivs med, det ger mig så mycket positiv energi så jag kan inte fatta vilken tur jag haft.

Hade jag varit kvar på mitt gamla ställe hade jag nog haft det mycket mycket tyngre, då vette sjutton hur jag hade mått.

Jag har börjat ta mig ut och gå litegrann på kvällarna trots tröttheten. Det är så skönt att få frisk luft och få rensa hjärnan lite. 

Nu är det dags för nattningen av barnen, jag kan garantera att de har betydligt mer energi än mig just nu...