Cirkus Erikssons blogg

Ja herregud, två månader sen jag skrev förra gången....

Det har varit en extremt konstig sommar så orken har varit som bortblåst.

Johan var ju i Frankrike i fem veckor och jag vet att många av er följde mig och barnen på resdagboken när vi for ner och hälsade på honom. När Johan väl kom hem igen var min sommarsemester över och jag började jobba, samtidigt som O-ringen drog igång. I samband med O-ringen kom Oskar, Linda och barnen och bodde hos oss, så vi fick lite kvalitetstid tillsammans!

Efter O-ringen var det bara nån vecka tills vi packade resväskorna igen för att sammanstråla med farfar, Anne, Oskar, Linda, Ingemar och Sixten igen för att fira att farfar fyllde 70 år, den resan kan ni hitta här. Väl hemma från en härlig Skånesväng så var det dags för Johan att sticka tre veckor till Tyskland, denna gång helt utan hemresa. Detta sammanföll så lägligt med skolstart och september månad vilket har inneburit att Martins fotboll pågått samtidigt som handbollen drog igång, Lovas dans har startat och föräldramöten i båda barnens klasser har avverkats.

Här räckte det inte alltid ens att klona sig, vissa dagar hade jag behövt trippla mig, men med hjälp av mormor, farmor och Bo-Gunnar så har allt löst sig till det allra bästa!! Vilken förmån det är att ha sina nära och kära i närheten!

 

Nu är Johan äntligen hemma igen (även om han far till Spanien om en vecka, men det är bara en söndag-fredag han är borta denna gång så det räknas inte..) och om fyra veckor är det faktiskt dags för oss att fara på en välbehövlig sol- och badsemester till kanarieöarna. Det ska bli så skönt, vi behöver verkligen få vara lediga tillsammans hela familjen. Vi blir borta två veckor och sista veckan dyker familjen Perman upp för att hålla oss sällskap och det ser vi så klart fram emot jättemycket!

Hösten har varit fantastiskt fin, vi hade sommarvarmt länge, sen small det bara till och blev sån där härligt krispig höstluft samtidigt som löven började gulna. Sista dagarna har det varit lite regnigt och blött men det är inte alls i paritet med förra höstens intensiva regnande. Martin har varit sjuk i ett par dagar, hög feber och ont i hals och huvud, idag har han fortfarande feber men verkar vara på bättringsvägen. 

Jag själv mår bra, jag har kommit igång så smått med träningen och det känns jättebra. I tisdags var det ett år sedan jag gjorde min sista cellgiftsbehandling, tiden går så oerhört fort, även om det känns som ett helt liv sedan jag låg på sjukhuset med droppet inkopplat. 

 

Jag avslutar med en liten bildkavalkad med bilder från veckan i Österlen och hoppas att det inte dröjer två månader tills jag skriver igen...