Januari månad, mörk, kall och allmänt tröttsam. Detta år blir det ju inte lättare eftersom Johan pendlar till Linköping under januari och februari. Han far hemifrån halv fem varje måndag morgon och kommer hem halv tolv på torsdag natt, och vid den tidpunkten så sover jag och barnen sedan länge. Det är så klart slitsamt att vara själv med barnen hela veckorna, det är ett evinnerligt pusslande och stressande för att se till att det finns rena och torra träningskläder, att maten är klar i tid samt att hinna skjutsa till och från träningarna. I förra veckan var det dessutom drygt 30 grader kallt så jag ville inte att Martin skulle gå till och från skolan (han har ju inget fritids att vara på längre) så det blev till att skjutsa honom.
Tack gode gud för farmor och mormor, de har hämtat barnen, fixat middag åt dem och gjort läxorna med dem så jag har kunnat jobba normala dagar de allra flesta dagarna ändå.
Jag har dessutom haft supertur, januari månad brukar det kunna snöa ansenliga mängder vilket varit min största mardröm eftersom en av de värsta sakerna jag vet är att vakna upp till flera decimeter snö som måste skottas bort innan man får ut bilen på morgonen. Hittills (peppar, peppar) har det inte hänt en enda gång. I morse när jag vaknade hade det snöat, men det var lätt fjunig snö så det var inga problem att köra ut bilen utan att skotta, jag tänkte att jag skottar när jag kommer hem, det är inte lika stressigt då.
Jag hämtade Lova på fritids och när jag kommer hem och ska in på uppfarten ser jag detta:
Min älskade underbara Martin har skottat uppfarten när han kom hem från skolan!!!!
Jag blev så glad och så stolt, vilken kille vi har!
Väl hemma så ville inte Lova vara sämre, hon hjälpte mig att göra upp eld, plocka i disk- och tvättmaskin och att laga mat!
Helt plötsligt känns det som att vi måste gjort något rätt i vår uppfostran ändå, det är inte alla dagar i veckan det känns på det sättet ;-)
Cirkuskram!
