Panik!
I morse hade Martin ont i halsen och vi bestämde att han skulle stanna hemma från skolan. Jag for ändå iväg på jobbet men lovade att komma hem och äta lunch med honom. Vi har gjort så här några gånger när han varit sjuk och han vet att jag brukar ringa hem på förmiddan för att kolla att allt är ok så han tog upp både den vanliga telefonen och sin mobil och lade dem på bordet i allrummet. Vid tio ringde jag hem, inget svar... Jag ringde tre gånger innan jag provade mobiltelefonen, fortfarande inget svar. Jag fick panik och kastade mig i bilen, körde alldeles för fort hem medan tankarna snurrade; brinner det?, har han svimmat?
Jag rusar upp på övervåningen utan att ta av mig kläderna och i soffan ligger en mycket trött Martin som yrvaket och förvånat tittar upp. Den lättnaden!!! Två decimeter från honom ligger telefonerna och en mycket förundrad Martin konstaterar att han måste sovit mycket djupt som inte hört när jag ringde.
Jag valde att inte berätta för honom om när jag var ung och låg och sov utan att vakna samtidigt som en firma borrade fast en balkong 4 dm från mitt huvud, allt behöver ju inte barnen få veta!